Musiksmal Och Rubriker

När man frågar någon man inte riktigt känner ”Vad lyssnar du på för musik då”
Så kommer oftast svaret ”Jadu, det är blandat faktist”
Vad folk menar med detta ”Blandat faktist” kan dock skilja sig fruktansvärt mykke.
När jag säger till folk att jag lyssnar på blandad musik så syftar jag på att jag lyssnar på alla sorts musik från Kent till Mozart, från Barnvisor till Refused till Dansbandsmusik till pop osvosv.
Men det har hänt att jag träffat folk som på fullt allvar refererar ”Blandat faktist” till att dom faktist är så enormt öppensinnade att dom kan lyssna på både Dark Tranquality och As i Lay dying utan att skämmas. 2 band som i mina öron låter precis likadant. Annars menar dom ofta att dom lyssnar på precis allt...........Som spelas på Rix Fm mellan klockan 12-18 där dom haft samma låtar i typ 500 år.

Enrique Eglesias o Whitney Houstons låt ”Could i have this kiss forever” var inte ens en hit i sverige utan en rejäl flopp. Men kommersiella radiostationer spelade ändå låten 105 gånger om dygnet och gör så fortfarande såhär 9 år senare. Det är alltså nån liten skit på radiostationen som bestämt vad vi ska uppfatta som klassiska hits fast dom inte alls är det utan vi tvingas istället lyssna på dom tills vi tycker att dom är oförglömmliga hits. Oförglömmliga i den meningen att vi aldrig har fått en chans att glömma dom eftersom att dom spelas på radio jämt och ständigt. Med andra ord kan skivbolag trycka på för att få sina låtar spelade ofta och på så sätt få sina artister till ”Legender”. Ett trick som genomförs gång på gång idag.

Detta på bekostnad av dom riktiga artisterna som gör musik dom vill göra utan att i första hand tänka på hur mycket pengar som ska kunna genereras till deras feta sparkonton som dom sen kan göra av med genom att knarka ner sig på klubbar skaffa 2 barn, visa röven offentligt och göra 200 miljoner skandalaer i världspressen och sen när alla hatar en göra comeback med en ny skiva som säljer som smör. Inte för att låtarna är bra eller minnesvärda utan för att det just är hon. Vi kan köpa skivan och skratta åt henne som ett elakt skämt. För ingen kan vell på allvar vilja lyssna på den där skiten????
Eller e d så att det verkligen finns människor som har längtat efter Britnes nya platta i åratal och bara älskar hennes omixade röst som inte ens låter som hennes egen sångröst som bara hon(hennes producenter, mixare och låtskrivare) kan göra. Finns dom människorna verkligen?

//Johan