Håkans GBG = Mitt BBG

För en gångs skull är jag rätt nöjd med titeln på ett inlägg.....

Hur mycket jag än lyssnar och analyserar vissa texter så är det ofta först när dom spelas live som jag förstår dom. Det går liksom upp ett ljus och man tänker "Just det! Naturligtvis e d så han menar" osv. Så kände jag på Håkan konserten på Hultsfred. Det är läskigt vad många Håkan-låtar som tycks passa in i mitt liv just nu. Ibland behöver jag bara byta ut GBG mot BBG så är saken biff.

Jag lyssnar på nya skivan nu förövrigt. Första riktiga gången. Iaf ensam. Första gången lyssnade jag och analyserade tillsammans med en drös andra å sånt blir så krystat på nått sätt.

Jag tankar också ner den smått legendariska Nalen spelningen ifrån 2000. Jag kommer ihåg när jag såg den och precis hur jag satt och vad jag gjorde samtidigt. Jag satt ute i trapprummet eller vad man ska kalla det och hade vänt tvn ifrån tv-rummet så att jag kunde titta på tv och sitta vid datorn samtidigt. På den tiden var det modem och skunk som gällde. Jag var fortfarande mitt i min 6 års långa depression. Jag minns att jag såg den alla 3 gånger den sändes.

Jag minns när jag köpte singeln och hur dåligt jag mådde när jag kom hem. Hur jag satt på toaletten och bara stirrade in i väggen och försökte överleva.

Jag minns att jag köpte skivan mest för att jag upptäckte att jag inte hade den redan. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på den. Jag kunde ju redan alla låtarna ändå. Jag hade hört precis varenda en av dom och lärt mig dom utan att ens ha skivan min ägo. Det säger ju lite om hur hajpad Håkan var när han kom. Dessutom så var det hack på "Atombomb" så jag måste spela den i dvd-spelaren om den ska funka och d känns onödigt.

Det är så mycket som man har velat säga genom dom här åren men som man itne riktigt har kunnat formulera på nått bra sätt och där är Håkan och säger allting så enkelt. Så är det.

Märkligt nog så är den enda skiva jag verkligen lyssnat in mig på ordentligt som jag gjort med alla kentskivor "Det är så jag säger det". Den lånade jag ifrån bilioteket när jag praoade där i 8.an. Då bodde jag fortfarande i en garderob och spelade supernintendo och lyssnade igenom hela ringen-trilogoin för första gången. Även fast detta var den skiva jag lyssnat på mest så förstod jag först låtarna på Hultsfred för några veckor sen.

Den tredje skivan var den första jag laddade ner. Då hade jag börjat på gymnasiet i Linköping och jag lyssnade på skivan på mina resor fram och tillbaka mellan stan och BBG. Jag minns att jag var lite sur över att han satt text till den där Björn Olsson låten som jag själv hade gjort en mycket bättre text till tyckte jag då iaf. Nu skulle jag ju aldrig kunna komma med min version för folk har redna hört Hellströms allt för många gånger. Men jaja, den kan han få.

Den 4.e skivan som e en samlingsksiva hade jag på datorn ett tag men jag tog den aldrig till mig som en riktig skiva för det är den inte. Det är en samling med lite överblivna guldkorn. Jag får upptäcka den senare.

Den riktiga 4.e skivan lyssnar jag på nu. Vi får se vilka minnen jag har till den om ett par år.

Puss Hej
//Jo

Gamla komediserier

Under hela min uppväxt i Borensberg så har jag sällan fått visa upp mina dolda kunskaper och det är förmodligen därför som dom har blivit just dolda. En av dessa saker är att jag förmodligen har sett och kan en hel del om varenda svenskt humorprogram som visats dom senaste 10-12 åren. Vissa kanske känner till min närmast nördiga kunskap om detaljer över dessa serier. Jaja strunt samma. Jag tänkte nu gå igenom några gamla "Bortglömda" humorserier som visats på tv.

Mustafas Show
För några år sedan hade ståupparen Sharam Rahi ett eget TV-program , Mustafas Show. Man kan säga att det var svts förök att konkurrera ut tv4 succé "Sen kväll med Luuk". Programidén var att en invandrare skulle spela en påhittad invandrar karaktär som drev med hur invandrare var och därimellan ha lite poänglösa musik och sketchinslag där Mustafa visar hur okunnig han är om det svenska samhället och hur han förösker lösa problem som tex hur strumpor kan försvinna i tvättmaskinen. Och därimellan hade man "seriösa intervjuer". När fiction och verklighet möts i en intervju så blir det oftast varken roligt eller en specielt bra intervju. Exemplen är många. Mupparnas show, Grynets show, Allram Est etc etc. Så också här. Oftast så försöker gästerna vara så naturliga som möjligt och låtsas att det är en vanlig intervju, vilket det inte är. Men i vissa fall försöker gästerna spela med och det blir bara sorgligt. Detta var helt klart ett stort snedsteg som nog svt helst vill glömma. Vad hände med Sharam Rahi då? Mannen som spelade Mustafa. Jo han försvann ifrån rampljuset för att ägna sig åt fastighetsförvaltning.
Sharam är nu en av dom största aktieägarna i börsnoterade Fastighets AB Balder , med 130.000 aktier. Tur det! Då kanske vi slipper en comeback nån gång i framtiden.

Räkfrossa
I början av 2000-talet gjorde dom då småkände komikern David Batra tillsammans med sin då totalt okända kompis Johan Glans en slags blandning av Teater, Talk-show, stand up, undervisningskonsperationsteori, sketchprogram vid namn Räkfrossa. Inte många minns det här programmet idag. Och när det gick så minns jag att det i stort sett bara var jag bland mina vänner som tittade på det. Varför då? Programmet var stundtals genialt. Föredraget om Kiss(Bandet alltså), Vad vi gjorde när Olof Palme mördades, Der Eiermann osv. Humorn var orginell smart och fruktansvärt underhållande och intressant. Efter serien var det tyst om dessa två komiker i några år tills dom sakta men säkert kom tillbaka. Johan Glans är ju idag närmast geniförklarad och David Batra har stadigt hängt sig kvar i rutan utan att någon vet riktigt varför. Sammanfattningsvis kan man säga att såfort dessa två skånepågar började göra tråkig och dålig humor så slog dom igenom stort i sverige. Njaa d kanske bara gäller i Batras fall förresten. Johan Glans håller fortfarande hög klass i det mesta han gör. Dessvärre så gillar han att omge sig med idioter som gör allt för att misshandla hans begåvning. Typ Anders S Nilsson och David Batra. Faktum är dock att Johan Glans är den enda svenska stå uppare tillsammans med Jonas Gardell som faktist är rolig.
Andra komiker som hade sina första brejk i räkfrossa var tex: Måns Möller och Thomas Järvheden.

Så nu orkar jag nog inte skriva mer om sånt ädr onödigt trams.

Hängde med Emilia i lörd/söndags. Det var trevligt och det kändes skönt att reda ut en del. Hoppas att hon kan lära mig hjula, det vore toppen.

Pussar
//Jo

Så får du mig ändå

Vi ska vara fria, men varför och från vem

Vi ska spela svåra och aldrig längta hem

Jag gör ett misstag och jag gör det med flit

Jag spelar chanslös och ber dig komma hit

Och vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt ifrån dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?
Integritet vad har det nånsin gjort för mig?
Och trygghen byter jag med glädje ut mot dig

Och vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt ifrån dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

För jag har bestämt mig
Mina känslor leker med dig

Jag har stämt dig
Så din pipa dansar efter mig

Och tämjt mig
Tvätta rent min hjärna tills jag är fri

Tills allt sjunger din melodi

Och vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt ifrån dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

Blås upp mig och stick hål på mig
Och blås upp mig och stick hål på mig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå
Så får du mig ändå

Så får du mig ändå

Självcensur

Så då har man börjat censurera sig själv i sin egen blogg alltså. Av ren rädsla för att vissa personer ska tycka. Jag skrev något väldigt personligt och självutlämnande direkt på bloggen i ren impuls och lät det ligga där i cirkus en halvtimme. Sen tog jag bort det. Jag var rädd. När man älskar vissa personer tillräckligt mycket är det svårt att vara självutlämnande. Åtminstone när det innefattar dom man älskar. Hoppas ni förstår.

Under Hultsfred blev känslan av utanförskap allt mer tydlig samtidigt som det också kändes som att jag själv hade valt den. Jag kände 5 miljoner gånger att ingen förstod mig där. Jag känner så varje dag. Ingen förstår mig här heller. Jag är trött på att fester. Det kostar bara pengar och jag träffar inget intressant folk länge. När man inte ens träffar intressanta människor på hultsfred så e d fan i mig illa!

Varför orkar jag inte bry mig? Varför känns allt så meningslöst.

-Nej jag vill inte prata med dig! Du är en tråkig ytlig och värdelös människa som äcklar mig med!
Så skulle jag kunna ha sagt till 90% av dom jag träffade på Hultsfred. Så känns det nu iaf.

Vad fan ska jag göra av mitt liv. Mänskligheten är för idiotisk för att jag ska orka bry mig.
----------------------------------------------------------


Sitter och försöker skriva en pjäs eller nått men kommer inte på nån story som jag är nöjd med eller orkar skriva för tillfället. Piss.

Jag tänker på min dikt som jag skrev för nått år sen om att man ska bli ihop med folk som man verkligen älskar istället för att bara vara ihop med någon för sakens skull. Men jag vet inte. Jag vet inte vad själv vill. Vad vill jag ha? Förståelse? Omtanke? Kärlek?
Ja jag skulle nog inte tacka nej. Ibland känner man för att bli en hycklande kärleksidealist(ooo det där var djupt). Det e fan så mycket enklare att vara dum.

Jag är betraktare för att jag har valt det, men inte för att jag vill utan för att jag måste. Jag pallar inte med alla idioter. Varje gång jag ger mig upp på ett dansgolv eller skojar till det på en fest så känns det som att jag säljer mig för att mina vänner ska tycka om mig. Jag horar ut mig själv. Jag vill egentligen inte vara där men ändå blir jag avundsjuk när dom festar utan mig. Jag vet fan inte vad jag vill. Jag passar inte in någonstans. Vad vill jag uppnå? Vad e det som driver mig?

Godnatt!
//Jo

Improtext

Här låg förut en impulsdikt men jag tog bort den av personliga skäl.

Hemma från Hultan

Skriver inte så mykke om Hultsfred just nu för jag känner inte för det. Det jag känner för nu är att gräva ner mig i jobbiga känslor. Fick tillbaka min skrivlusta i Hultsfred och freestylade ganska friskt med poetry slam som ett sett att fördriva tiden i väntan på Håkan Hellström. Har inte orkat skriva något konkret här hemma än men jag tror att det kommer.

//Jo

Estetnollorna Hype

Hittade detta på nätet nyss. Det gör nog min dag idag.

Okej jag vet att det är skrivet för typ 2 år sedan och filmerna han hajpar känns lite gamla och nybörjaraktiga idag men vafan lixom! Jag blev glad iaf :P

För er som vill se dessa "instaklassiker" samt en drös med nyare, bättre och roligare filmer kan kolla in vår youtubesida:

www.youtube.com/Estetnollorna

Eller våran myspace:

www.myspace.com/Estetnollorna

Mvh

//Jo

Hemma och uttråkad

Sitter hemma vid datorn och forskar lite. På lokal tv visas en MMA gala. Märkligt. Vad har det med östergötland att göra? För er som inte vet så är MMA en kampsport där misslyckade boxare, brottare, kickboxare, karateutövare etc samlas och slåss mot varandra i en slags Thunderdome-ring med skrikande publik runtom. Barbariskt kan tyckas. I matchen jag såg nyss så vann en svensk på Teknisk knockout(vilket innebär att domaren stoppar matchen då han anser att den ena fighern är för överlägsen). Motstånderen blev sur på domaren för att han bröt matchen men respekterade ändå domslutet och efteråt så kramades dom och jag tyckte faktist att det såg ut som om svensken gav honom en liten puss på munnen. Hmmm intressant.

Vet inte vafan jag ska göra av mitt liv. Jo jag ska stå på scen, göra film och musik. Men fan varför e det så jävla svårt? Jag vet vad jag kan. Ge mig chansen förihelvete!(Detta är förmodligen det mest skrytsamma jag kommer skriva angående min konst under resten av mitt liv så sug i er nu! I forsättningen kommer jag bara att skriva om hur dålig jag är, jag lovar).

Jag vet inte om jag orkar åka tillbaka till Katrineberg. Alla andra pratar om hur mycket dom saknar det. Jag saknar det inte alls. Inte det sista halvåret iaf. Att gå runt på landsbyggden och inte känna sig trygg, att hela tiden känna sig iaktagen och utittad. Att tvinga tvångsisolera sig själv. Anneline sa att jag hela tiden tycktes vilja vara en outsider som ställde mig utanför med flit och drog en paralell till Lars Noréns nya bok. Det e förmodligen sant. Anneline e bra på att se sånt. Om jag vore rik så skulle jag anställa henne som livscoach. Det e sant. Jag känner mig ensam på Katrineberg. Kanske e det destruktivt, kanske e det bra för mitt lärande och arbete.

Folk jag vet som gått på katrineberg och som det går bra för:

Håkan Bäck: Linköpingsprofil som startat frigruppen Jippi Kulturproduktioner som gör farser, barnmusikaler, och även seriösa pjäser. Det tråkiga med dom är att pga den nuvarande kulturpolitiken så måste dom välja säkra projekt som går med vinst publikmässigt och kan därför inte chansa och göra mer konstnärliga projekt. Har haft honom som regissör i två produktioner.

Magnus Jönsson: Åtvidabergsprofil som sammarbetat en del med Håkan i några farser som jag sett. Är även medlem i Teater Traska som gjorde en imponerande version av "Gökboet" för några år sedan.

Gustav Ekman Mellbin: Går på teaterhögskolan i Luleå. Minns att jag sökte dit samma dag som honom. Minns att jag skrattade inombords och tänkte "Hur fan kan man se ut sådär" (Ett gott tecken på vilken omogen individ jag var vid det här laget). Såhär efteråt kan man ju skratta åt det. Elisabeth har tydligen haft honom så jag ska nog fråga henne lite om honom i höst.

Josef Säterhagen: Gick på teaterhögskolan i Luleå, medverkade i en av världens bästa tv-serier och arbetar idag som skådespelare.

Amanda Ooms: Filmstjärna lite överallt

Finns fler men orkar inte skriva just nu. Om ni vet några så får ni gärna tipsa mig.

Emilia sa så klokt att jag hela tiden trackar ner på mig själv och att jag istället ska titta mig själv i spegeln och tänka "Fan va snygg jag e" så kommer det succésivt att bankas in i huvudet på mig och ge mig bättre självförtroende. Vi får vell se hur det går med det. Jag har så svårt för att ljuga.

Jag måste skaffa mer blåa tröjor och skjortor. Det passar bättre till mitt blonda hår har jag märkt. Eller???

Fan jag skriver ju bara en massa strunt. Just nu vill jag se en schysst dokumentär om Acopalypse Now som inte går att få tag på verkar det som. Imorgon så ska jag städa och göra fint tills Emilia kommer.

Pussar och kramar
//Jo

Studion dag 2

Nu två dagar senare så kommer rapporten angående dag 2. Jag sov bort flera timmar i replokalen vilket gjorde dom andra killarna en aning irriterande. När jag vaknat så hade Thobbe lagt bas till 2 låtar. Lite senare så fick Thobbe problem med sina fingrar och Philip fick spela bas o sen märkte Philip att hans basstil inte passade(snällt uttryckt) så då fick Angus hoppa in och lägga basen. Idag så ska Fredrik lägga om trummorna på några låtar som vi hittade fel i igår och sen ska någon forsätta lägga basen. Vi får se om Björn ansluter idag också eller om han kommer först på fredag.

Lite bilder ifrån studion:

Philip och Thobbe äter och dricker.

Angus är teknisk tekniker.

Fredrik lägger trummor.

Jag hittade en fin hjälm.

Fredrik och Thobbe var pigga och glada.

Om några timmar drar jag iväg. Vi hörs!

Ciao

//Jo

Studion dag 1

Idag började TSR slutet så att säga. Vi åkte in till Norrköping för att spela in vad som förhoppningsvis blir en grym platta och dokumentation över vår korta men intensiva karriär. Skivan kommer att bestå av två delar, eller bli två stycken(Om detta tvistar vi fortfarande). Den ena delen kommer iaf att vara på engelska och bestå av i huvudsak nya låtar. Den andra kommer att vara på svenska för att på något sett dokumentera och ge en värdig begravning av våra klassiska naiva låtar från den tiden då vi fortfarande var ett ungt, naivt och revolutionistiskt punkband redo att kicka arsle!

Under mina år som det här bandet har existerat har jag märkt att jag blivit alltmer synisk i mitt förhållande till musikindustrin samt den lokala och nationella demomusikskulturen. Mycket av den bästa musik som jag upptäckt under dom senaste åren har varit musik av band eller artister som inte har skivkontrakt. Och gång på gång har jag förskräckt fått se på hur dessa begåvningar försummas av samhället, media och kultureliten eller vad man nu ska kalla dom och istället sett värdelösa, tråkiga och intetsägande band bli hajpade få skivkontrakt och få äckligt mycket uppmärksamhet utan att förtjäna det. Sånt gör en synisk.

När jag startade TSR med mina vänner för ganska exakt 3 år sedan trodde jag fortfarande på att folk som ville säga någonting, folk som ville uttrycka någonting hade en plats på musikscenerna. Men dom blir allt som oftast igonerade av den stora massan. Dom som förstår blir dock hängivna supporters och det är där det fortfarande finns hopp. Det är för dom jag har spelat. Min kamp mot samhällsnormer, diskriminering och orättvisor blev också en kamp imot alla dom i den stora massan som helt enkelt inte hade intresset eller förståndet att bry sig. Rockkarusellen iår var i mångt och mycket en sådan kamp, förra årets också. Men förra året fanns det iaf några fler än vi som vågade sticka ut hakan och stå för någonting. Till iår var alla dom banden borta och ersatta med en massa tråkmånsband med ekonomisk rikedom som främsta mål med musiken.

Under dessa år har folk sett ner på oss för att vi inte kunnat spela, för att vi vågat ta ställning utan att be om ursäkt, för att vi har vågat vara pretansiösa, för att vi öppet har vågat kritisera. Även om vi ofta blivit mötta med igorans så vill jag ändå tro att vfi någonstans sått ett litet frö hos åhöraren. Kanske inte nått stort eller livsförändrande frö men kanske ett litet som fått personen att iaf tänka efter en extra gång. Min inställning har alltid varit att det är bättre att göra intryck och väcka nån sorts reaktion om det så är kärlek eller hat istället för att folk tittar å säger "Jo det var vell okej".

Tebax till studion....
Det första vi gjorde på skivan var att lägga alla trummor. Det tog hela dagen vilket var väntat. Vi hade egentligen räknat med att bli klara först imorgon och kanske inte ens det så det var enormt plus. Det slog mig först på bussresan hem att det kan ju ha varit den absolut sista gången som Fredrik spelade trummor med TSR. Känns skumt. Denna insikt fick mig att besluta att jag ska genomföra min plan om en dokumentär om bandet. Inget jätteproffsigt bara en liten dokumentation över vad vi trots allt har uppnått under våra 3 år tillsammans. Imorgon ska jag ta med kameran och filma och fota. Tog en del schyssta bilder med Philips kamera idag men han e seg med att ladda upp dom som vanligt men det kommer.

Nytt ämne:
Workshopen i helgen tänkte jag berätta lite kort om. Det var trevligt men lite skumt. Får se vad jag fick ut av det när jag får tid att annalysera det i efterhand. Nu har jag fullt med jobb att göra.

Take Care!

//Johan