Studion dag 1

Idag började TSR slutet så att säga. Vi åkte in till Norrköping för att spela in vad som förhoppningsvis blir en grym platta och dokumentation över vår korta men intensiva karriär. Skivan kommer att bestå av två delar, eller bli två stycken(Om detta tvistar vi fortfarande). Den ena delen kommer iaf att vara på engelska och bestå av i huvudsak nya låtar. Den andra kommer att vara på svenska för att på något sett dokumentera och ge en värdig begravning av våra klassiska naiva låtar från den tiden då vi fortfarande var ett ungt, naivt och revolutionistiskt punkband redo att kicka arsle!

Under mina år som det här bandet har existerat har jag märkt att jag blivit alltmer synisk i mitt förhållande till musikindustrin samt den lokala och nationella demomusikskulturen. Mycket av den bästa musik som jag upptäckt under dom senaste åren har varit musik av band eller artister som inte har skivkontrakt. Och gång på gång har jag förskräckt fått se på hur dessa begåvningar försummas av samhället, media och kultureliten eller vad man nu ska kalla dom och istället sett värdelösa, tråkiga och intetsägande band bli hajpade få skivkontrakt och få äckligt mycket uppmärksamhet utan att förtjäna det. Sånt gör en synisk.

När jag startade TSR med mina vänner för ganska exakt 3 år sedan trodde jag fortfarande på att folk som ville säga någonting, folk som ville uttrycka någonting hade en plats på musikscenerna. Men dom blir allt som oftast igonerade av den stora massan. Dom som förstår blir dock hängivna supporters och det är där det fortfarande finns hopp. Det är för dom jag har spelat. Min kamp mot samhällsnormer, diskriminering och orättvisor blev också en kamp imot alla dom i den stora massan som helt enkelt inte hade intresset eller förståndet att bry sig. Rockkarusellen iår var i mångt och mycket en sådan kamp, förra årets också. Men förra året fanns det iaf några fler än vi som vågade sticka ut hakan och stå för någonting. Till iår var alla dom banden borta och ersatta med en massa tråkmånsband med ekonomisk rikedom som främsta mål med musiken.

Under dessa år har folk sett ner på oss för att vi inte kunnat spela, för att vi vågat ta ställning utan att be om ursäkt, för att vi har vågat vara pretansiösa, för att vi öppet har vågat kritisera. Även om vi ofta blivit mötta med igorans så vill jag ändå tro att vfi någonstans sått ett litet frö hos åhöraren. Kanske inte nått stort eller livsförändrande frö men kanske ett litet som fått personen att iaf tänka efter en extra gång. Min inställning har alltid varit att det är bättre att göra intryck och väcka nån sorts reaktion om det så är kärlek eller hat istället för att folk tittar å säger "Jo det var vell okej".

Tebax till studion....
Det första vi gjorde på skivan var att lägga alla trummor. Det tog hela dagen vilket var väntat. Vi hade egentligen räknat med att bli klara först imorgon och kanske inte ens det så det var enormt plus. Det slog mig först på bussresan hem att det kan ju ha varit den absolut sista gången som Fredrik spelade trummor med TSR. Känns skumt. Denna insikt fick mig att besluta att jag ska genomföra min plan om en dokumentär om bandet. Inget jätteproffsigt bara en liten dokumentation över vad vi trots allt har uppnått under våra 3 år tillsammans. Imorgon ska jag ta med kameran och filma och fota. Tog en del schyssta bilder med Philips kamera idag men han e seg med att ladda upp dom som vanligt men det kommer.

Nytt ämne:
Workshopen i helgen tänkte jag berätta lite kort om. Det var trevligt men lite skumt. Får se vad jag fick ut av det när jag får tid att annalysera det i efterhand. Nu har jag fullt med jobb att göra.

Take Care!

//Johan