Självcensur

Så då har man börjat censurera sig själv i sin egen blogg alltså. Av ren rädsla för att vissa personer ska tycka. Jag skrev något väldigt personligt och självutlämnande direkt på bloggen i ren impuls och lät det ligga där i cirkus en halvtimme. Sen tog jag bort det. Jag var rädd. När man älskar vissa personer tillräckligt mycket är det svårt att vara självutlämnande. Åtminstone när det innefattar dom man älskar. Hoppas ni förstår.

Under Hultsfred blev känslan av utanförskap allt mer tydlig samtidigt som det också kändes som att jag själv hade valt den. Jag kände 5 miljoner gånger att ingen förstod mig där. Jag känner så varje dag. Ingen förstår mig här heller. Jag är trött på att fester. Det kostar bara pengar och jag träffar inget intressant folk länge. När man inte ens träffar intressanta människor på hultsfred så e d fan i mig illa!

Varför orkar jag inte bry mig? Varför känns allt så meningslöst.

-Nej jag vill inte prata med dig! Du är en tråkig ytlig och värdelös människa som äcklar mig med!
Så skulle jag kunna ha sagt till 90% av dom jag träffade på Hultsfred. Så känns det nu iaf.

Vad fan ska jag göra av mitt liv. Mänskligheten är för idiotisk för att jag ska orka bry mig.
----------------------------------------------------------


Sitter och försöker skriva en pjäs eller nått men kommer inte på nån story som jag är nöjd med eller orkar skriva för tillfället. Piss.

Jag tänker på min dikt som jag skrev för nått år sen om att man ska bli ihop med folk som man verkligen älskar istället för att bara vara ihop med någon för sakens skull. Men jag vet inte. Jag vet inte vad själv vill. Vad vill jag ha? Förståelse? Omtanke? Kärlek?
Ja jag skulle nog inte tacka nej. Ibland känner man för att bli en hycklande kärleksidealist(ooo det där var djupt). Det e fan så mycket enklare att vara dum.

Jag är betraktare för att jag har valt det, men inte för att jag vill utan för att jag måste. Jag pallar inte med alla idioter. Varje gång jag ger mig upp på ett dansgolv eller skojar till det på en fest så känns det som att jag säljer mig för att mina vänner ska tycka om mig. Jag horar ut mig själv. Jag vill egentligen inte vara där men ändå blir jag avundsjuk när dom festar utan mig. Jag vet fan inte vad jag vill. Jag passar inte in någonstans. Vad vill jag uppnå? Vad e det som driver mig?

Godnatt!
//Jo